Blandad kompott av självhat och kärlek

Igår tog det mig två timmar att ta mig utanför dörren. Tjockångest. Att inte duga ångest. Bytte kläder minst tre gånger om. Tog mig till Hagabadet idag. Mannen var så snäll och körde mig dit. Annars hade jag säkert varit hemma hela dagen och tyckt illa om mig själv. Vilat flera timmar här. Ätit min sallad och läst min nya pocketbok. Den får verkligen alla hjärnceller att vila ☺️

Tänkt på förnekelse, ett minne dök upp. När jag satt hos Lotta, kuratorn, då när jag var sådär 21-22 år. Jag sa att "jag förstår inget av varför det är som det är med min familj". Där satt jag och förnekade alltihop, tryckte undan allt som varit. Jag visste där och då att jag inte kunde förneka längre. Jag gick därifrån med den vetskapen och kom inte tillbaks förens ett år senare. Då kom allt över mig. Alla minnen och det fanns som inget stop. Jag berättade det jag klarade av att berätta. Men fortfarande undvek jag det som gjorde för ont och än idag gör jag så. Vissa minnen måste stängas av för att orka med livet. Som det där ljudet som får mig att må illa och som väcker den där känslan av att vilja krypa ur sin egna kropp. Finns massor av sådana minnen, det är 10 års överlevnad som knackar på dörren emellanåt. 

(null)