2021-06-20
Har mött en granne många gånger nu som berättar att hen mår dåligt. Det har blivit små samtal i mötet på bussen, i entren, på vägen hem från arbetet. Jag har delat med mig om att även jag mår dåligt i perioder, att jag lider av depression som kommer och går, att jag kämpar med panikångest sedan jag var barn. Jag tar medicin för det. Och jag tänker att det är inte farligt att berätta för andra utan tvärt om. Det skänker styrka till varandra, att visa att vi är mänskliga. Vi behöver ge stöd till varandra och våga se varandra innan det är för sent. För många tar livet av sig i sin ensamhet och i sin kamp. Därför är det så viktigt att fånga in när människor öppnar sig. Att våga fråga hur någon mår när man ser att någon inte mår bra. Även om personen inte öppnar sig så har man ändå synliggjort personen och den har fått känna sig sedd. Du är viktig! Du finns och du existerar för mig. Även om det inte är någon som står en nära så är vi medmänniskor. Som troende är det vårt arbete att finnas till för varandra.
I fredags hade jag värk i nacken och ryggen, och på lördag morgon så vaknade jag med migrän. Spydde och satte mig i duschen. Tror det varit lite väl varmt väder så jag drabbades av lite vätskebrist och mitt arbete är fysiskt ansträngande. Köpte vätskeersättning på apoteket och efter två tabletter av det så mådde jag betydligt bättre. Urk burk sicken lördag. Är fortfarande trött idag. Man blir inte människa förens ett par dagar efter en sådan attack tyvärr. Det behövs återhämtning för attackerna tar på krafterna.
