InBetweenMoments

Har haft tre lediga dagar som bara sprungit sin väg. Jag har inte gjort något alls. Mest legat hemma på soffan, känt mig hängig, trött och förkyld. Känner mig rätt nedstämd och deppig. Funderar mycket över mitt liv och över att jag känner en känsla av att inte leva. Jag bara finns men glöden är släckt. "Man dör inte av utmattning man bara slutar leva" såg en bok på storytel som har den titeln, ska lyssna på den någon dag. Precis så är det man slutar leva. Bitvis så börjar man tacka nej till livet, man säger nej för att man orkar inte. Man gör bara det man måste, om ens det. De som lever närmast stöttar upp. De drar ett lass och även de måste tänka på sig själva så att de inte går under. Men jag ser att min man är duktig på att träffa sina vänner och min dotter träffar sina kompisar. I helgen ville hon spela UNO och jag fick verkligen samla kraft för hennes skull, vi spelade och skrattade men inombords ville jag bara lägga mig i soffan och dra täcket över mig. På något vis så kämpar jag på med allt men känner att jag är helt slut vissa dagar. Vissa dagar orkar jag bara inte.

 

Har känt mig fysiskt trött i kroppen, armarna, benen och huvudet. Magen krånglar och nu på kvällen tar jag några tabletter för panikångesten som sitter i bröstet.... hoppas att det inte eskalerar utan att det stannar där. Nästa vecka börjar jag på rehab igen plus att jag ska på mitt första möte hos psykologen, hoppas det är något vettig bra människa att prata med. Det krävs en stabil stark person som ska orka mäkta med min historia. Egentligen borde de sjukskriva mig med tanke på hur illa jag mår, funderar själv hur jag ska orka med allt på en gång. Men iallafall jag är tacksam till att jag får förebyggande sjukskrivning till min fysioterapi. Bara jag inte krashar totalt av resan jag ska göra nu.