Kroppen säger nej

Vaknar och har ont i min kropp. Känner mig svag och har ingen kraft. Det är två veckor kvar tills jag börjar jobba igen och jag känner att det bara skriker i min kropp och själ att jag inte orkar med. Känns som allt bara hänger över mig. Både jobb och privatmässigt så är det för mycket. Mycket har tärt hårt på mig. Jag längtar efter lugn och ro. Känns som att jag gett för mycket av mig själv under massor av år när jag tänker tillbaks. Jag har varit alldeles för snäll med människor som inte förtjänat det goda av mig. 

(null)



Kämpar på

Livet kommer både med gott och ont. Just nu går vi igenom något svårt men vi kommer ta oss igenom det. Och en dag ser vi bara tillbaks på allt det här som en något tufft som kom och gick. Det är bra underligt ibland hur livet kan ta sådana snabba vändningar och hur allt kan vändas upp och ner. Bara sådär. Men jag har gud i hjärtat och jag tror på att det finns en större plan med allt. Man får bara hålla fast sig i tro och tillit till att allt är som det ska vara.

Dock är jag rädd för att vi inte ska mäkta med. Att allt ska brista, gå sönder av den stress och oro vi går igenom tillsammans. Men vi försöker så gott vi kan att stärka varandra eller kanske mest jag som stöttar upp. Men det är så det ska vara när man älskar någon. Man ska stå kvar i nöd och lust. Förhoppningsvis får man tillbaka detsamma en dag om man behöver den andre. För så är det inte i alla relationer kan jag säga. Risk för att människor blir egoistiska när de blivit sårade/svikna på det viset och att man börjar tänka endast på sig själv och sina egna behov i kommande relationer. Risk att man själv börjar utnyttja människor när man blivit det själv. Men jag har lyckats behålla mig själv, mitt goda hjärta trots att jag blivit sviken bakåt i tiden. 

Frukost på balkongen medan dottern fortfarande sover, egen tid för en stund.

Älskar dessa mönster orm och leo. Blir fint på❤️


Blandad kompott av självhat och kärlek

Igår tog det mig två timmar att ta mig utanför dörren. Tjockångest. Att inte duga ångest. Bytte kläder minst tre gånger om. Tog mig till Hagabadet idag. Mannen var så snäll och körde mig dit. Annars hade jag säkert varit hemma hela dagen och tyckt illa om mig själv. Vilat flera timmar här. Ätit min sallad och läst min nya pocketbok. Den får verkligen alla hjärnceller att vila ☺️

Tänkt på förnekelse, ett minne dök upp. När jag satt hos Lotta, kuratorn, då när jag var sådär 21-22 år. Jag sa att "jag förstår inget av varför det är som det är med min familj". Där satt jag och förnekade alltihop, tryckte undan allt som varit. Jag visste där och då att jag inte kunde förneka längre. Jag gick därifrån med den vetskapen och kom inte tillbaks förens ett år senare. Då kom allt över mig. Alla minnen och det fanns som inget stop. Jag berättade det jag klarade av att berätta. Men fortfarande undvek jag det som gjorde för ont och än idag gör jag så. Vissa minnen måste stängas av för att orka med livet. Som det där ljudet som får mig att må illa och som väcker den där känslan av att vilja krypa ur sin egna kropp. Finns massor av sådana minnen, det är 10 års överlevnad som knackar på dörren emellanåt. 

(null)


Visa fler inlägg