Tårar att bära

På bussen från jobbet. Det är packat med folk och jag ser mitt ansikte i fönstret. Jag ser hur trött och ledsen jag är. En granne säger hej och jag får kämpa med att hålla tillbaks gråten. Och när folk frågar hur det är så säger jag att det bara är bra och till en del säger jag uppåner. Jag vet att folk runtomkring ser att det inte är ok med mig, de ser allihop att det är något som inte stämmer. Att jag är ledsen. Det är tungt just nu och jag känner mig väldigt ensam. Jag känner att jag orkar inte ge mer. Känner att även jag har slutat längta efter närhet. Jag saknar inte som jag gjorde innan. Har nästintill glömt bort. Det har bara blivit så. Just nu känner jag bara en sorg men inför andra försöker jag bara vara som ”vanligt”. Hoppas livet ler snart igen. Jag har inte slutat älska...
Hoppet finns kvar (alltid förevigt)