...

Sov ingenting i natt igen. Har sådan obehaglig huvudvärk, som ett tryck på insidan. Känner mig svimfärdig och framför allt känner jag mig frukstansvärt ledsen. Gick iväg på morgonen, tog mig en promenad och hade tänkt att jag kunde sätta mig ner och äta frukost någonstans alena. Men väl där på biblioteket så kände jag bara inte för att sitta bland någon. Tog mig till lilla köpcentret för jag vill så gärna ha en dagbok. Letade efter en sådan där fin men de var slut. Ska kika inne i stan. Ibland saknar jag skrivandet extra mycket. Jag har ju min blogg men det finns de där innersta tankarna och känslorna som man inte delar med någon, bara med sig själv. Skrivandet har alltid varit en del av mig. Det har hjälpt mig igenom det svåra i livet, en slags överlevnad i ensamheten. Andra har familj och jag har ingen. Men jag har alltid haft det skrivna ordet. I det har jag varit mindre ensam och just nu känner jag mig så ensam med mina egna tankar och känslor. Ibland eller alltid behöver man dela med någon utan att bli bedömd eller få några råd för innerst inne har man redan alla svar. Det egna jaget vet redan vilka vägar som ska tas och vad som är rätt och fel. Jag vet att jag bara ska stå kvar i allt det svåra. Men ibland undrar jag varför livet är så orättvist och jag kan ofta undra att varför ska jag behöva gå igenom det jag går igenom. Kan det inte få räcka med svårigheter? Men det är väl det som bara är livet. Det är Guds plan och det ingår lidande i det. Kärlek, glädje, sorg, smärta...