Efter semestern

Hemma sedan söndag natt. Jag åkte iväg på resa med dottern till Turkiet. En vecka i solen men ärligt talat det var katastrof att åka ensam, alena utan den man som jag älskar med hela mitt hjärta och själ. Saknade honom varje dag och jag bara grät på planet dit och grät där. I solen, i stolstolen under min solglasögon rann tårarna. Ni känner mig, inte så bra på att dölja mina känslor...det som är sant och riktigt det bara finns där och är. Det lever sitt egna lilla liv och jag har ingen kontroll eller makt över det. Jag är den jag är. Kommer aldrig resa utan honom någonsin igen, nu vet jag hur frukstansvärt det känns och egentligen visste jag det redan innan. Att jag inte riktigt ville åka ifrån honom. Jag ville ha honom hos mig, med mig...
Vi hör samman och jag vill spendera varje minut med honom. Jag ska behålla honom för evigt om jag får...